Våran promenad i dagens sista solsken började oväntat. Nu efteråt undrar jag om det var ett tecken, en varning att vi inte skulle gå längre än så. Men så tänker man inte när man strosar fram på en grusväg skvallrandes om livet...
Grustet knastrade under våra skosulor där vi gick. Helena pratade om något när jag plötsligt flög i luften.
A: HUH! Kolla! En halv mus!!
H: Åååh fyy!
A: Va sjutton den är ju av på mitten! Bara bakdelen kvar... Uh..
Utan att fundera mer över upptäckten gick vi vidare mot Finnsjön och skogsvägarna.
Vi knatade hela vägen till dämmet där vi vände hemåt.
I lugn och ro gick vi på vägen med kvällssolen gyllene strålar i nacken då jag ännu en gång rycker till.
A: VAD är det där? Är det en död råtta som hänger i trädet?
H: Det ser ut som en padda...
A: Åh FY! Det är en SKALLE!
H: Åh shit! Det ÄR en skalle!
Vem fan hänger en skalle i ett träd? Vem sjutton är så makaber?
Men där hängde den alltså, med nästan alla tänder kvar.
Vi studerade den närmre och lät våra kameror föreviga den stackars djurskallen.
Efter att ha ojat oss lite över skallens placering gick vi vidare. Det hade börjat skymma och vi hade en bit kvar att gå. Då plötsligt rycker jag naturligtvis till igen!
A: Men HALLÅ! Det hänger ett BEN i det trädet!
H: Det gör det fan!
A: Ett rådjursben är det...
Någon mer än jag som börjar tänka på Blairwitch projekt?
Det var inte min högsta önskan att råka hitta resten av kroppen
så vi skyndade oss hem.
Ush och fy, här behövs inga skräckfilmer... Vi var i vår egen
Dogmafilm idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar